En uppdaterad krönika om kärringar: Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönika 28 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Skärtorsdag, till och med. För ett år sedan gjorde jag en krönika, apropå påskkäringar, om kvinnor i 47-årsåldern. Vid den åldern har man hunnit skaffa sig ett fuck off-kapital och kan därför bete sig lite mer som man vill, var tesen. Typ.

Sedan dess har jag vaknat många nätter med ett nattlinne som är så blött att jag måste byta och torka av kroppen med en handduk. Mina sen år tillbaka regelbundna och beskedliga menstruationer har mer kommit att likna oförutsägbara störtfloder. Det här var väl lite väl personligt kanske någon tänker – och ja – det här är lite mer personligt än vad som känns bekvämt även för mig. Men jag säger det ändå, därför att det i allra högsta grad handlar om folkhälsa.

För vad jag inte visste för ett år sedan var att kvinnor mellan 40 och 50 kanske inte bara blir lite riviga av sitt fuck off-kapital, utan även av hormoner. Eller snarare, sviktande hormoner. Jag pratar förstås om klimakteriet, och här kan vi passa på att reda ut en viss begreppsförvirring. Menopaus är när kvinnor helt slutar menstruera. På engelska kallas perioden innan, när hormonerna sjunker och går lite bananas, logiskt nog för perimenopaus. På svenska kallas det klimakteriet, och i sann kvinno- och åldersfientlig anda har termen fått en så taskig klang att såväl män som kvinnor ryggar tillbaka av bara ordet.

Det är en period på flera år när en stor del av alla kvinnor upplever symtom, där några av de vanligaste är störd sömn, nattsvettningar, värmevallningar och konstigt humör.

Det som gör mig upprörd, med eller utan hormonpåverkan, är okunskapen kring det här extremt vanliga tillståndet. Inte minst inom vården. Nyligen berättade en kvinna i min närhet att hon under flera år trott att de förfärliga nattsvettningar hon hade var en biverkan av hennes antidepressiva medicin, och att hon helt enkelt bara hade att stå ut. Det finns otaliga berättelser från kvinnor som sökt vård för typiska symtom, och som gått från sin vårdcentral med en diagnos på utmattning eller depression, utan att klimakteriet ens nämnts som en möjlig faktor i sammanhanget.

Nu har klimakteriet blivit big business. Det finns böcker, poddar och föreläsningar. Man kan lägga tusenlappar på privata vårdgivare, på särskilda näringstillskott, kläder och träningsprogram. Det här beror delvis på den offentliga vårdens misslyckande med att ta hand om sina patienter. För klimakteriet skulle inte behöva vara en så big deal. Om alla som behövde bara kunde få tid hos en uppdaterad gynekolog eller allmänläkare. För det finns behandling att få.

Ingen som inte vill, ska behöva flyga ända till Blåkulla.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[e-mail]